RoniaPedersen

Du som är min bästa vän..





Någonting har hänt med dig.
Du lovade men du svek mig
Du som är min bästa vän
kommer vi ses igen?

Om du nu har lämnat mig
Så vill jag gärna veta vad jag gjort dig
Allting känns så konstigt, när du inte säger vad det är för fel..

Hur kan du göra så?
Utan ett enda litet ord..
Du som är min bästa vän.
Jag vill så gärna tro ändå..

Men om du gått ifrån mig
Så vill jag gärna veta vad jag gjort dig
Jag kan inte gå runt såhär.
Du måste säga vad det är för fel.

Just nu skulle jag nog göra vad som helst för en hel dag utan smärta och för att få sova en hel natt utan att vakna hela jävla tiden. Skulle jag bara kunna sova ordentligt så skulle jag orka mera. Just nu känns det som att jag egentligen inte orkar någonting och det tar på mitt psyke. Men jag kan fortfarande tvinga mig själv till att göra vissa saker men det är jobbigt, jobbigt att inte klara av att städa eller diska utan att behöva ta pauser för att kunna fortsätta.Träffade en ny läkare för några veckor sen och fick en ny tid till en MRT iallafall, och fyra dagar efter den ska jag träffa läkaren igen. Förhoppningsvis så får jag höra det jag vill höra av han eller så kommer han med någon ny lösning på det hela. Sen ska jag ju tillbaka till Smärtkliniken också för att påbörja ny smärtbehandling osv. Så saker och ting rullar ju på men just nu känns det som att allting går väldigt sakta, men det är väl bara att bita ihop och fortsätta kämpa på även om det känns motit nu. För allting kommer att bli bättre, jag vet det.


Some days I feel like shit
Some days I wanna quit
And just be normal for a bit

Jag gillar inte rädslor. För hur hälsossamt är det egentligen? Fan helt jävla värdelöst!

Har skrapat botten flera gånger än jag kan räkna till. Rädslan att hamna där igen blir för stor. Och just den där jävla Rädslan sätter vissa hinder för mig, för den kan få mig att göra fel.
Men jag vet mycket väl om att det som skiljer en förlorare och en vinnare är inställningen. Är man rädd för att förlora, då förlorar man oftast. Tänker man istället att man vill vinna, då vinner man oftast.
Ändå får jag aldrig bort den där rädslan.


Att skratta är att ta riskera att vara löjlig.
Att gråta är riskera att verka sentimental.
Att sträcka ut handen mot en annan människa är att riskera att bli involverad.
Att uttrycka sina känslor är att riskera att visa upp sitt riktiga jag.
Att lägga fram sina ideal, sina drömmar inför massa människor är att riskera att förlora dem.
Att älska är att riskera att inte bli älskad tillbaka.
Att leva är att riskera att dö.
Att hoppas är att riskera att bli förtvivlad.
Att försöka är att riskera att misslyckas.

Men risker måste tas, för den största risken man kan ta i livet är att inte ta några alls. Bara en människa som tar risker kan förklara sig som fri.

Har inte skrivit så mycket om min vardag på länge nu, typ ingenting alls när jag väl tänker efter.

Det känns mest onödigt. Som att det inte skulle spela någon roll om jag skrev nåt ändå.
Emellanåt känns det som om jag vill stänga in mig i ett mörkt rum och bara skrika. Varför vet jag inte, kanske för att jag stängt saker och ting inne för mycket och behöver få utlopp för det på nåt sätt. Nåt bara känns fel igen typ, känns sådär tomt som om det fattas någonting. Och jag vill inte att det ska fattas något nu när allt börjar ordna upp sig lite.
Jag mår inte dåligt men mår heller inte riktigt helt bra. Jag vet inte vad det är, det är som om orken tar slut med jämna mellanrum.
Nätterna börjar bli långa igen, jag sover dåligt igen, har massa tankar om allt och ingenting som är svårt att sätta ord på. lyckas jag somna så Vaknar jag ofta, ibland är det för att jag drömmer mardrömmar eller så bara blir det så och lyckas jag somna om så sover jag kanske max en timme sen vaknar jag igen, sen fortsätter det så hela natten.

Jag borde väl egentligen vara jätte glad antar jag, eftersom jag faktiskt är på väg att bli fri härifrån på allvar nu och flytten är inte långt borta. och visst jag är både glad och nervös inför detta för samtidigt som det är skönt så är det ju lite skrämmande men ändå, det är liksom inte det som stör. jag har mycket inom mig som jag inte vet hur jag ska hantera längre och det hindrar mig från att kunna må riktigt bra.
Jag har väl mig själv att skylla lite också, för jag är inte värdsbäst på att be om hjälp. Ärligt, jag suger faktiskt på det.
Men om jag skulle be om hjälp, om jag skulle välja att prata om allting, vad skulle man säga egentligen? Om man knappt kan sätta ord på det när man är själv hur skulle man då kunna förklara för någon annan?
Och även om jag skulle prata med någon om det så tvivlar jag på att det skulle hjälpa faktiskt, för hur man än vrider och vänder på det så kan man ju inte förstå hur någon annan verkligen känner eller mår så sätt. Iallafall inte det jag skulle behöva prata om. Det är ju till och med för komplicerat för mig själv att förstå.

Skulle jag välja att prata om det så vill jag egentligen inte ha någon annans sympati och jag vill inte höra "jag förstår hur du mår" eller "jag förstår hur du känner", för även om det känns som en bra sak att säga när någon mår dåligt och pratar ut så är det något av det sämsta man kan säga faktiskt. För man kan inte förstå hur någon som tex förlorat någon nära känner. Man kan försöka förstå och försöka sätta sig in men det är nog bara det man kan göra också.


Så vad skulle poängen med att försöka "prata ut" om allt egentligen vara?
Skulle det hjälpa mig att må bättre? Skulle det göra någonting bättre? Nee jag tror faktiskt inte det,
jag skulle antagligen bara tynga ner någon med allt det jag bär på och det är det sista jag vill.
Då känns det som att jag hellre är tyst än att kanske såra någon, eller tynga ner nån med allt faktiskt.

"Jag talar sällan med dig
om mina innersta problem,
för att du också ska lida
är inte riktigt idén"


Nu kan jag iallafall säga att jag verkligen försökt skriva av mig, dock utan något vidare bra resultat. Så fort jag försöker beskriva nåt så tar det emot, känns som att jag inte får fram några kloka meningar eller nåt vettigt skrivet alls.


Jag märker själv att jag svamlar i allt jag försöker skriva, men sanningen är den att jag hatar känslan där jag befinner mig just nu och jag kan fan inte sova.

Förvirrande tankar och funderingar. Antagligen ett försök att lätta lite på saker och ting. Igen..

Det är lite över ett år sen du gick bort nu. Jag minns fortfarande allt som det vore igår dock, sista gången vi pratade och filmen vi kollade på. Vi skulle kolla färdigt på den dagen efter men det blev aldrig så, jag har inte kollat på resten av den. Sista dagarna när du var medvetslös så var jag hos dig, jag minns att jag satt bredvid din säng och höll din hand och jag var jätte trött för jag hade sovit så dåligt, så jag la mitt huvud mot din axel och jag hörde ditt hjärta slå och jag höll på att somna där då, för jag kände mig trygg hos dig.

Sen kom en personal från ktp till sjukhuset för att prata med mig och mamma. Jag fattar inte varför nu, och då så tänkte jag inte klart en sekund men jag minns att jag satt i ett rum med personalen och mamma i ungefär fem minuter sen blev jag så arg, jag vet inte varför men det var det dom sa till mig och allt som hände just då.
Jag lämnade rummet och slog igen dörren sen gick jag ut och satte mig utanför sjukhuset på en bänk där man kunde röka och jag grät.

Jag minns hur jag kastade ut alla ur rummet och pratade med dig själv, jag vill tro att du hörde allt jag sa.

Jag minns allt det där så jävla väl. Jag minns den natten Hasse hämtade oss och vi åkte till dig. Jag hade tagit min sömn medicin så jag var rätt trött. Men jag gick in i ditt rum och du låg där i sjukhus sängen, du såg väldigt fridfull ut jag tyckte det såg ut som att du log lite faktiskt. Men du var död, jag ville gå fram och lägga huvudet mot ditt bröst för att höra om ditt hjärta verkligen inte slog längre men jag gjorde inte det, jag stod vid din sida en stund och höll din hand lite sen gick jag ut och la mig i en soffa i vänt rummet, och jag hade inte en enda tanke i huvudet då. Det var helt tomt.


Jag saknar dig hela tiden, det finns så mycket jag vill berätta för dig. Så mycket jag vet att du skulle vilja höra.
Allt som jag gått igenom har du alltid varit med mig i, du har hjälpt mig och stöttat mig i allt. Du fanns alltid där.
Jag minns allt du sagt till mig, alla råd och allt annat. Jag minns alla våra samtal och jag minns saker vi skrattat åt. Jag minns allting.



Det var alltid du, du var allt för mig. Jag trodde att det skulle blir lättare med tiden men det är inte så.
Jag vill ha dig i mitt liv igen.
Det var dig jag alltid kunde räkna med, i alla lägen. Jag känner mig ensam utan dig, så fruktansvärt ensam.
Förra veckan tog jag till och med upp telefonen för att ringa dig och berätta en bra nyhet, sen slog det mig igen att jag kan inte ringa till dig vare sig det är nåt bra eller dåligt jag vill berätta.

jag får nästan panik för jag vill inte att det ska vara såhär.
Jag behöver lite hjälp på traven pappa. Jag behöver en kram och dina tröstande ord som säger att allt ordnar sig. jag behöver höra ”jag älskar dig”.. Jag behöver dig, så varför kan du inte vara här för?





jag minns en gång när vi pratade.

Jag sa till dig,

"jag tror skiter i vad som händer för jag orkar inte mer"

Du sa

"Det kanske känns så nu, men jag vet att du klarar av detta för jag tror på dig."

Dagen efter satt jag i köket och läste någon skit tidning och så kom du in och skulle ta kaffe.
Du sträckte dig och tog en mugg och så vände du dig om och tittade på mig, så pratade vi lite om samma sak vi pratat om kvällen innan och så sa du

"jag vet att du stänger av ibland speciellt när det blir tufft, men akta så du inte stänger av något som faktiskt är på riktigt"

och jag svarade dig

"Jag tror jag har stängt av, och nu är jag livrädd att känna efter."

Jag går i vinterskor på hösten
Alltid förberedd för storm
Jag kan tänka tills det knappt finns nått kvar
Jag har känslor utan uppehåll
Jag har förlorat en tävling
Men vunnit ett val
Har bestämt att stå helt utanför det där som jag blir ledsen av

Jag kan sitta själv i parken
Tills solen har ändrat färgen i mitt hår
Jag kan offra allt jag har för ingenting
Jag sträcker mig så långt det går
Men jag behöver dig kom hit och rör om
Jag behöver nått att skriva om